Hur mycket skit ska man orka bära på axlarna, ska de kännas som att hela universum ligger med hela sin tyng just på dig, trycker dig sakta ner.
Jag har ingen aning om vad det är för jävla patetisk period jag har hamnat i, men nog fan är den irriterande och jobbig. Mest irriterande för vill inte vara i den här perioden men vad fan jag än gör som kastas jag tillbaks.
Hur fan då!?  Det blir inte lättare för man kan inte prata om det, Vill inte prata om de, kan inte sätt fingret på vad det är som tynger än. Men nog fan är det något som tynger mig. Hela världen är upp och ner och jag är mer ut och in.Saken är den att jag kan inte bo hemma längre, det var ok att flytta hem första gången men nu IGEN, och så här länge. Mamma är nog den jobbigaste personen i världen hela tiden. Man skulle kunna tro att hennes positiva  aura ska smitta av sig, men så är inte fallet. Det är bara så irriterande. Jag känner mig patetisk och töntig som en tänker publicera detta. VAD HÅLLER JAG PÅ MED? Min hjärna äter upp mig.