Idag mötte jag en man. En mycket underlig man. Hur ska vi förklara det här?

Satt på tunnelbanan vid gullmars kommer denna man och sätter sig bredvid mig.

Han stinker något få fruktansvärt, inrök gammal uteliggare. Inte nog med det tar han upp en macka som han börjar tugga på. Mackan luktar till och med gammal.

Ja han var en av Stockholms hemlösa folk helt enkelt.

Denna man sitter och pratar med dig själv om alla möjliga saker rätt så tyst så man hör knappt vad han säger. Rostar i sina två väskor, tar upp en tidning bläddrar, lägger ner den tar upp en ny kolar smått i den, tuggar på sin macka. Rutinen fortsätter om och om igen.

Men när vi kommer till globen och det ropar ut i högtalarna, tänk på avståndet mellan vang och plattform, utbrister mannen högt och viftar med armarna.

Tänk på avståndet mellan mössa och hjärna.

 Förlåt men jag höll på att dö av garv där för mig själv. Bara att se hans ilska och höra kommentaren. Tror man behövde vara på plats för att förstå.

Ja tuben fortsätter mot Enskede, solen lyser smått in genom fönstret. En vanlig människa skulle bli lycklig över lite sol ljus på kvällen. Men denna man helt hysterisk sitter han och fuckar mot solen och svamlar något om att den är skit, ful, irriterade och äcklig.

Fortsätter med sina rutiner att leta efter en tidning kommenterar varje sida och poliser.

Slutligen hittar han sin tidning han letat efter och lutar sig fram och tittar på mig.

Han får min uppmärksamhet och kaster upp tidningen i ansiktet. Vad han säger hör jag inte. Sedan vikar han ena baksidan och lyfter upp den med solen och pekar på en bild som kommer igenom en bild. Och säger det gäller att läsa mellan raderna. Jag kan.

Helt plötsligt går han bara där ifrån.

Kvar sitter jag som ett frågetäcken och tänker herre gud, det finns människor till allt